När tåget går hårt...

Hade planerat att blogga om något helt annat idag, men känner inte alls för att skriva om blommor och blad, som jag tänkte. Istället blottar jag mig lite mer än vanligt, vilket inte händer så ofta här inne. Jag är öppen och har lätt att tala om svåra, djupa och berörande ämnen, men det blir mer sällan på detta forum. Känner att jag inte behärskar sådana diskussioner här. Kanske mest för att det blir i skriftlig form och jag är bättre på att formulera mig muntligt. Antagligen pga min dyslexi?!

Jag har tänkt leva till 85år. Ja eller åtminstone till 80. Lite sådär som Tant Greta. Hon som är 99år. Tant Greta som suttit vid marskalk Mannerheims sjuksäng under krigsåren då på 1940-talet. Tant Greta, krutgumman, min svärmors faster. Hon som är så alert och har så mycket på det klara ännu. Hon som klädde på sig Lotta-dräkten här om dagen, besökte biografen och visade upp sig på biografen innan filmen Okänd soldat skulle visas, men avböjde sig att se filmen för att undvika smärtsamma minnen. Så har jag tänkt att jag ska vara. Då när jag är lika gammal som Tant Greta.

Och så uppstår det käppar i hjulet. Ja eller egentligen inte. För jag tänker inte låta det bli stop på hjulens fart. De ska rulla vidare. Den ömmande pricken på min rygg, som jag skrev om förra veckan, var ohälsosammare än jag räknat med. Den opererades bort, analyserades och var så pass ohälsosam att jag fick remiss till det större sjukhuset för ny operation. Första stadiet av malignt melanom. Typ så!

Jahapp, bara att tuta och köra. Eller rättare sagt, bara att stiga på tåget och hänga med. För det går hårt nu. I måndags togs stygnen bort. I onsdags meddelades det att allt inte var okej. I fredags ringde sköterskan och sa att det blir ny operation på måndag, dvs i morgon. Allt går ultrarapid. Bra så! Självfallet! Men så rapid att jag känner att jag inte hinner med.

Malignt melanom. Ja det är ju cancer det! Och cancer är lömskt! Jo visst fan blir jag rädd! Hiskeligt rädd! För jag vill ju leva till 85 och längre, så som Tant Greta. Jag vill se mina barn gifta sig! Jag vill rocka med mina barnbarn! Jag vill vara en tokrolig mormor och farmor som barnbarnen längtar efter. Finnas till för mina nära! För alla dem som är mig kär! Det vill jag! Det tänker jag! Det är för fasen min jävla plan! #fuckcancer

Överst, en instagrambild från i morse. En bild på frökapslar av vallmo. De kapslarna ska jag tömma på frön och nästa sommar ska jag så vallmo vid vår älskade stuga. Skrutthuset Villa Kristina! 

Kamouflage av rosa måsar

En liten skamlig vrå med en massa bråte. Precis i blickfånget när man stiger in i vårt lilla gamla kök vid vår fritidsstuga. Och där längst in på väggen syns ännu den otroligt fula våtrumsplasten som beklädde köksväggarna när vi tog över huset. Kan ni tänka er, vispgrötsrosa väggar med vita måsar?! Kan de bli värre än så! Hahaa! Nå, det var inte det jag skulle visa er, utan ett enkelt tips på hur jag gömmer måsarna och framför allt bråtet. Ja eller bråte och bråte. Det är den svarta lådan för papp, det vi tänder med i vedspisen och en korg med pantflaskor.

På en auktion för en himmelens massa år sedan ropade jag in en låda med gamla textiler. Broderade handdukar och diverse dukar som jag sytt om eller återbrukat på annat sätt. Ibland hejdar jag mig dock från att klippa sönder allt det jag köpt. Så som denna vita handdukstäckare med broderade gula blommor. Drömde att jag någon gång  skulle äga en sommarstuga med ett utedass, där denna skulle få pryda handdukshyllan.

Så blidde det icke, så istället kom jag på att hänga upp den här. Sydde en söm längst upp för att trä i vajern, upp med krokarna och klart. Ibland är det enklare än man tror.

Före och efter - Ja ni ser ju skillnaden! Det gamla hantverket som någon broderat, för säkert 50 år sedan, kom till användning igen! Jag är nöjd!

Buketten

Tänk att man ännu i mitten av oktober kan plocka in blommor från trädgården. Nästan hur mycket som helst. Och tänk att man inte behövt köpa fredagsbuketten nästan på ett halvt år. Blomsterhandlarna har inte blivit rika på mig inte. Fniss!

Bilder på blomster och buketter jag plockat in den senaste veckan. Varit rädd för frosten och plockat in allt som lite visat knoppar och tecken på liv. Ja till och med så jag dekorerade toan med en återbrukad ampel och tog in rosenstav och hostablad.

Gladiolerna Buggy, de gula och Priscilla, rosa, har glatt mig snart fyra veckor. Har planterat ut dem på olika ställen i trädgården som gjort att blomningen varierar så pass att det varat så länge.

En båge av slideranka eller plättar i luften som grönväxten också kallas, tillsamman med några skruttiga gladioler och det är hur fint som helst. Mina luktärter kom igång väldigt sent i år och de blommar också ännu. Den doften!

Nyintagna gladioler som får slå ut inomhus i värmen! Här står de lite väl mörkt. Knopparna trivs bättre intill ett fönster. Mäktiga fina gladiol!

Och hej och hå! Som ni märkte överlevde jag regnet. Hehe! Nej skämt och sido, höll verkligen på bli galen av allt regn och rusk, det som jag beklagade mig över i förra inlägget. Solen som tittade fram i söndags gjorde manna för själen och nu är det bara att bita ihop och vänta tills solen visar sig igen!

Happy höst bara, liksom...

Jag har aldrig varit en höstmänniska. En sådan som älskar ruskan. Njuter av krispiga morgnar. Jublar över hög frisk luft. Och bara liksom mojar till det i mörkret och slasket. Tänder ljus och puttinuttar i alla becksvarta vrån. Från morgon till kväll dessutom. För fy, man bör ju gå omkring med ett ljus i handen eller mer praktiskt, pannlampa runt skallen, från arla morgonstund tills det är dags att kasta sig i säng om kvällen igen.

Ja, eller kanske, jag kan gilla hösten lite ändå, bara det slutar regna. För Fy Fabian så det regnat! En och en halv vecka! Non stop! Oändligt mycket! Jag brukar förklara och vara ytters tacksam för att grödorna och blomstren får vatten, men enough is enough! Och nu har vi nått det! Med råge! 

I september hade jag bestämt mig för att vara vuxen nog och lära mig gilla hösten. Det är ju bara att trycka på gilla knappen inom sig och ta ett beslut. Allt gick bra tills vi kom hem efter en vecka i solen och värmen i Arguineguin på Gran Canaria. Men då! Bam! Som en käftsmäll! Ända sedan vi landade i Finland efter semesterresan har det regnat. Vareviga dag! Och jag har så svårt att hitta gillaknappan inom mig och ännu svårare att trycka gilla. Jag tycker bara det är så fruktansvärt tråkigt med allt det blöta, kladdiga, fuktiga och slemmiga. Inte en torr stund i något läge. 

Okej, ta en härlig promenad och fyll lungorna med syre. Må bra liksom! Ha! Jag klinkar som en 100-åring med en akillessena som trilskar mer än någonsin. Inget ny anamnes, utan en långvarig återkommande historia. Klarar knappt av att köra bil och hålla högra benet på pedalerna. Och som om inte det skulle räcka, opererades det bort ett ilsket födelsemärke på min rygg i dag. Ett svart ett, som kom plötsligt och ömmade väldans. Det skulle bort snarast. Det svider, värker och spänner i såret just nu. Antagligen ilskan i mig som vill ut! He he! Sen är det bara att vänta någon vecka ifall den lilla fula pricken innehöll något ohälsosamt också.

Nej vet ni, nu ska jag lägga av och sluta svamla om mina i-landsproblem och kanske försöka koncentrera mig en på inredningstidning i stället. Kändes ändå bra att jag just idag gav mig tid att skriva om min hösttrötthet (för jag vågar inte kalla det höstdepression) eftersom det är 10.10 och världsdagen för psykisk hälsa. Ovan en skärmdump från The God Quote. En som jag tyckte var smart, fräck och på samma gång väldans berörande.

Ta hand om er! Puss!