27 november 2017

Hälsa framom estetik - O ja!


"Så om man drömmer att man kånkar runt på en riktigt stor väska, kan det bero på att man känner sig överlastad och nedtyngd av ett problem i verkliga livet..." Så står det i boken om drömtydning. Jag har packat och släpat. Haft galet brått för att hinna med. Dragit runt på den enorma kappsäcken natten lång. Så mycket att jag blev så nyfiken vad den drömmen möjligen kunde betyda. Och ja, det stämde visst!

I torsdags besökte jag hudspecialisten. Hon kollade varje födelsemärke på min lekamen och hittade en prick till som genaste opererades bort. Eller stansades bort, som hon kallade det. Ett stygn bara så den var enkelt fixat. Nu återstår igen några veckors väntan på svar från patologen. Om det även i denna bit hittas ruskigheter så ska det opereras bort en större och djupare bit. Jag har gått med olika stygn i snart två månader. Knappt hunnit få bort stygnen innan såret öppnades på nytt ocn nu då ett nytt sår. Såret där melanomen togs bort ömmar fortfarande. Det är ca 10 cm och det togs bort så djupt att det är en inbuktning mitt på ryggen. När stygnen togs bort tejpades det med hopp om lite snyggare resultat. Det är för övrigt ingen vacker helhet, men det viktigaste är att kirurgen fick bort allt.

Untitled

Hudläkaren menade att det inte behövs varken biopsi av körtlarna under armarna eller mammografi, som det talades om i ett tidigare skede. (Dessa undersökningar för att cancern satt nära.) Jag får väl tro på det. Hon sa också att min melanom var av sådan art att jag inte ska behöva oroa mig mer, men så poängterade hon ändå att malignt melanom är en aggressiv farlig cancersort. Sen vet jag också att melanomen är lömsk. Många gånger är det endast metastaser i födelsemärken och själva ondskan sitter gömd på något annat ställe i kroppen. Kanske ger jag mig själv mammografi i julklapp i stället.

Untitled

Jag försöker tänka positivt, eller inte tänka alls. Jag håller mig sysselsatt, nästa på gränsen till hysteri, för att inte släppa lös tankarna. De onda! Ledsamma! Jag är inte rädd för att dö. För är jag död, så är jag. Men jag är livrädd för att lämna barnen och Gubben. Alla finfina vänner! Familjen! Över det trillar nån tår nu och då. Sen påminner jag mig själv varje dag att detta är småpotatis jämfört med många andra svårt sjuka. Att inte måla upp svarta moln och förstora det hela.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar